XIMENA NAREA

g a l l e
r
y                
                g a l e r í a 
ximena@narea.se
www.heterogenesis.com



* BERÄTTELSEN
*


Redan när Signe Enphemia föddes i Konga var Alfred arrendator av Sonnarp II. Jag kommer väl ihåg detta för det blev registrerat i kyrkoboken men vi flyttade inte in i huset förrän 1907. Då hade Bror Otto, Signe Enphemia, Emelie Josefina, Elsa Emilia och Ella Valborg redan fötts. De var mellan 3 och 15 år gamla. Jag hade fött flera till barn, men som inte hade överlevt. Jag sörjde dem djupt och var och en av dem hade lämnat en djup tagg i mitt hjärta som jag hade fått lära mig att leva med; jag hade ju andra barn att ta hand om. Visserligen hade barnen fötts på lite olika platser men inte så långt ifrån Sonnarp, där jag skulle spendera de sista 44 år av mitt liv. Jag förstår inte hur vi kunde få plats allihopa. Huset var inte stort och barnen var små och gillade att springa runt. Bror Otto var nästan 16 och var på väg att flytta hemifrån. Han ville arbeta på en gård i Norra Skrävlinge där jag och mina föräldrar härstammade från. Alfred var född i Billinge men såväl hans pappa, hans farfar och farfarfars var födda i Konga. Där var även Bror Otto och Signe Enphemia födda under de åren vi bodde nära Alfreds familj och han arbetade hårt för att ge oss ett bättre liv.

Jag och Alfred hade träffats genom några gemensamma vänner på Valborg år 1887, därför fick Ella Valborg som andra namn. Året därpå, den 28 oktober gifte vi oss i Ask kyrka. Han var 23 och jag var 21 år; unga, vackra och kära var vi. Från den dagen fick jag kalla mig Emelie Wernberg och inte Emelie Persson som jag hade fått heta sedan jag föddes. Det kändes konstig i början men man vänjer sig vid allt verkar det som. Jag har samma namn som min svärmor Emelie Mathilda (Hultberg som ogift). Senare döpte jag två av mina egna barn till Emelie, en efter farmor och en efter mig själv. Mina föräldrar var yngre än Alfreds men det var för att han var den yngste i sin familjg medan jag var den äldsta i min. Svärfar Olof Wernberg var född 1822 och svärmor tre år senare. Min egen far var född 1837 och min mor (Nilsdotter som ogift) var fem år yngre än honom.

Bror Otto hade fått för sig att bo hos mormor Elna och morfar Nils i Djurarp och de var glada att ha gossen hos dem. Han arbetade i trakten och trivdes hos morföräldrarna men han brukade komma och hälsa på varje vecka. Ibland kom alla tre och då var det fest för de andra barn för de fick tillfälle att träffa sina morföräldrar och jag var glad att få träffa mor och far. Med så många barn hade jag svårt att lämna huset. När Bror Otto träffade sin blivande maka blev besöken sparsammare, men lika roliga. Alfred arbetade hårt på fältet och jag tog hand om hemmet och familjen. På kvällarna, när barnen hade lagt sig, brukade vi prata om dagens händelser. Jag gillade dessa stunder. Han arbetade även på lördagar. På söndagar brukade vi gå på mässa i Ask med alla barnen, det var veckans utflykt. Det var inte lätt under vinterns kallaste dagar men alla uppskattade att vi gjorde något tillsammans. Barnen bråkade om vem som skulle ta pappan i handen. Det var lyckliga år. 

Med tiden flyttade alla barn ut och jag och Alfred blev ensamma. Huset kändes större. Barnen bildade familj och fick egna barn och till och med barnbarn. De kom ofta på besök, ibland kom de allihopa och jag och Alfred kunde inte sluta skratta av glädje. Jag kommer ihåg när Ella Valborg dök upp på en motorcykel! Den var väldigt högljudd men hon verkade överlycklig. Hon försökte övertala mig att åka med henne en sväng men nej minsann! aldrig skulle jag sätta mig på en sådant konstig tvåhjuling. Några gånger fick vi chansen att ta bilder som vi brukade titta på när Alfred och jag kände oss ensamma: jag och dottern, hennes man och barnbarnen framför huset; Bror Otto med sina akrobatiska lekar; barnbarnen ute på gården; lilla Henry stående vid en stol när han hade börjat våga gå själv; Signe Enphemia och Elsa Emilia stående vid köksdörren. Det var väl från det här fönstret som jag tittade igenom när Henry tvättade sig utanför huset under en av sina många besök när han var vuxen.

Så många och glada minne men inget är sig likt länge. Jag känner knappt igen huset. Vad kunde ha hänt? Jag kommer väl ihåg att jag lämnade allt i ordning innan man tog mig till Ask, jag vet inte varför. Jag trivdes i mitt hus. Jag var lite dålig, det kommer jag ihåg, men jag var på väg att bli bättre, eller så kändes i alla fall. Allt har blivit en hög av skräp...mitt vackra lilla hus, vem kunde ha gjort detta? och varför reagerade jag själv inte tidigare? Ett träd har vuxit precis mitt framför ytterdörren, som en spärr mot främmande människor fast det verkar meningslöst, någon harvandaliserat mina tillhörigheter... mit liv!.

Ingenting är helt. En huvudlös jungfrun Maria står fortfarande på en byrå och vaktar hjälpplöst vad som finns kvar av huset. Där hittar jag bilderna som Alfred och jag brukade titta på när vi kände oss ensamma. Alfred? Är du i köket? Det var faktist Alfred som brukade koka kaffe medan jag bäddade ner barnen innan vi fick njuta av vår stund varje kväll. Väggarna ser konstiga ut. Någon har försökt renovera huset men lämnat allt åt sitt öde. Delar av mina fina stolar ligger spridda i sovrummet. Vinden har ett nytt golv men tåket har ett gigantiskt hål. I ett hörn ser jag kistan jag brukade ha sängkläder i. Den är ett år äldre än jag själv men det verkar vara det enda som har lyckats överleva alla ändringar, förflyttningar och vandaliseringar. Jag kommer inte ihåg vem bokstäverna syftar till, minnet sviker en ibland.

Hur kan alla dessa liv försvinna från världens minne? Alfred, är kaffet klar? Genom kökets smutsiga gardiner ser jag några främmande människor som tittar runt i trädgården och tar bilder. De pratar med varandra och försöker titta in genom fönstren. Var har Alfred tagit vägen? Bror? Signe? Elsa? Ella? Emelie? Inget svar. Jag känner att de främmande människorna närmar sig dörren. Gud! De får inte se mig i den här röran! Jag lyckas öppna kökdörren till trädgården och lämna huset i samma stund som de främmande kommer in och fortsätter sin vandring i det som finns kvar av min värld...


HOME BILDERNA BERÄTTELSEN GENEALOGI FILMEN ANTECKNINGAR FOTOGRAFIERNA GALLERY